De flesta människor ägnar inget större intresse åt den mark de trampar på förrän den dag de ska bygga ett hus på marken eller anlägga en trädgård. Men då blir ofta överraskningen stor.
Man kommer bland annat snabbt underfund med att mark långt ifrån är nå got entydigt begrepp. Det räcker inte ens att skilja mellan jord, sand, grus och sten. Enbart trädgårdsjord är ett samlingsnamn för många olika slags jordar, som passar för blomsterrabatter och köksväxtland.
När det till exempel gäller grus skiljer man mellan tre kornstorlekar. Bortsett från all vår faktiska kunskap om jordarterna och dess egenskaper finns det ett par gamla sanningar som en småhusägare aldrig kommer förbi.
Den ena kan illustreras med bibelcitatet om hur illa det gick för den oförnuftige man som “byggde sitt hus på lösan sand”. Det föll ju “omkull, och dess fall var stort”.
Det andra är nationalskaldens varning till den som har skaffat sig en jordbit och inte ser till att odla den: “Han begår en synd av grövre art än den som dräper män.” Det gäller alltså att dränera och bottna ur med rätt grus, att ha rätt sand i murbruket och en jord som gör att växterna trivs.
För att åtminstone kunna välja någorlunda rätt har man god nytta av att veta något om de olika jordarterna och vad de är mest lämpliga till.
Den jord vi lever med bildades för cirka 15 000 år sedan. Det var då den sista inlandsisen under ett enormt tryck krossade bergarterna till ett allt finare material. Stora mängder av detta blev kvar under isen eller blev liggande framme vid isranden, som sakta flyttades allt längre norrut.
Avlagringarna bestod av sten, grus, sand och de finaste lerpartiklar, det vill säga av olika jordarter som ofta var hårt sammanpackade.
När landisen efterhand smälte, delade det rinnande vattnet upp jordpartiklarna efter storlek. På så sätt uppstod de sorterade mineraljordarna. Gruset lagrades närmast isranden och därnäst mo. De näringsrika lerorna fick sin plats i den tidens insjöar och hav.
Inom dessa vattenrika områden bildades sedan torvjordarna av förmultnande mossor och andra växtrester. I näringsfattiga områden uppstod högmossetorven som – kalkad och gödslad – i våra dagar används som jordförbättringsmedel.
Torvjordar som har bildats i kärr är näringsrika i sig själva. I grunda sjöar där både djur och växter har levt och dött, bildades gyttjor, som är ett mellanting av mineral- och torvjord. En morän som innehåller mycket lera är ofta en god odlingsjord.
Är moränen lättlagrad är det fråga om pinnmo med betydligt sämre egenskaper. Sammantaget kan man säga att de allra bästa odlingsjordarna är blandningsjordar. De är inte bara lättbearbetade och mullrika utan även genomsläppliga och fuktighetshållande på samma gång. Med ett pH-värde mellan 6,5
och 7 är de perfekta.
Om din tomt ligger på gammal åkermark kan du skatta dig lycklig. I regel behöver du då bara göra småjusteringar med mullrikt material, till exempel torv och komposterad bark, gödsel och kanske kalk. Är jorden lerig bör du i stället blanda i rikligt med grov sand och mullämnen.
De flesta jordar kan förbättras och det är nästan alltid en fördel att göra det framför att köpa jord och fylla på. Men är markens översta så kallade matjordslager alltför tunt, minst 10-15 cm för en gräsmatta och 30-40 cm för de flesta andra växter, har man inte mycket val.
Att köpa stora partierjord säckvis ställer sig alltför dyrt. Man kan köpa sådan jord som bulkvara, och den blir då billigare, men vanligare är att man köper anläggningsjord lastbilsvis. Detta är emellertid en mycket grannlaga uppgift och en god regel är att alltid syna sådan jord. Kan man inte själv bedöma kvaliteten bör man anlita en sakkunnig person. Det är värt att betala vad besiktningen kostar.
För ett otränat öga kan en jordhög nämligen se bra ut utan att vara det. Det kan till exempel vara svårt att upptäcka om den innehåller besvärlig lera, småsten, ogräs och rotbitar. Detta kan vara illa nog, men långt allvarligare är om den så kallade matjorden i verkligheten är rensjord från diken.
Då har den kanske under många år fått ta emot vintrarnas vägsalt. Jorden kan också vara svart dyjord som innehåller giftiga svavelföreningar i sådan mängd att inte ett frö kan gro i den.
Lika viktigt är det att beställa och använda rätt sand, grus och krossprodukter till rätt arbeten. Småhusägaren behöver betydligt mer av dessa varor än man oftast tror. Dränering och urbottning måste nästan alltid till när man ska anlägga en gång, en biluppfart, en trappa, en altan eller en mur.
För att inte tala om de nödvändiga grunddräneringarna. Dräneringen görs för att leda bort vatten i marken. Detta är nödvändigt eftersom en fuktmättad jord är instabil och expanderar när den fryser. Följden blir annars sättningar.
Urbottningen görs för att man ska få ett stabilt bärlager, som också dränerar, ner till fast botten eller frostfritt djup. Det senare varierar från cirka 1 meter i söder till mer än det dubbla i norr och kräver alltså stora mängder grus eller kross.
fråga om dessa material skiljer man alltså mellan natur- och krossprodukter. Benämningarna på dessa material är tyvärr inte alltid enhetliga. Det finns en officiell vokabulär, som du kan se i kortets tabell, men det förekommer också många lokala namn och mera vardagsbetonade uttryck.
Det kan röra sig om mursand till puts och murbruk, om gjutgrus till betong och om sättgrus till underlag för till exempel plattor, om natursingel till trädgårdsgångar och trädgårdssingel, som är en blandning av singel och kross, till samma ändamål.
Krossprodukterna sorteras också efter storlekar. Stenmjöl är den finaste kvaliteten, följd av finmakadam. Båda kan till exempel användas till gångar. Makadam är dränerings- och urbottningsmaterial medan skärv används till bärlager och som utfyllnad.
Varning!
Se upp för matjord som annonseras ut i tidningar. Den kan innehålla nästan vad som helst. Ta reda på vilket sortiment grusföretaget har när du beställer grus. Tala också om vad du ska använda materialet till och jämför priser. Frakten är ofta den dyraste posten.
Tabellen visar kornstorlekar i mm för natur- och krossprodukter. När man talar om kornstorlekar kan två olika system förekomma, dels ett äldre, som kallas Atterbergs system, dels ett som ingår i Svenska geotekniska föreningens laboratorieanvisningar. Det senare är vanligast.
Relaterade artiklar
