Både yxor och liar kan tyckas vara överflödiga verktyg i en tid när man hugger brasveden med motordriven klyv och ansar gräsmattan med trimmer som tar högt gräs. Det finns även gräsklippare som kan ställas in på olika höjder och som till och med är självgående.
Men det är inte alltid som bekvämligheten är så lättköpt. Vedklyven kan inte ersätta snickaryxan och är man lycklig nog att ha en blomsteräng bör den i varje fall i början av högsommaren slås på gammalt hederligt sätt med lie och inte smulas sönder av en hög-varvig rotor.
När du svingar din yxa för att klyva bränslet till den brasa som ska ge både värme och skapa ombonad stämning, upprepar du en rörelse som människor har gjort i 7 000 år. Så länge anser man nämligen attyxan har funnits som verktyg.
Det är också vid denna tid som man klart börjar skilja mellan yxa och hammare. Skillnaden i huggteknik mellan då och nu är förstås att den yxa du använder biter så mycket bättre än den flata sten som satt fastkilad i uryxans skafthål.
Även om man kan tycka att en yxa inte kan se mycket annorlunda ut än vad den gör, och egentligen alltid har gjort, förändrades verktyget en hel del för snart hundra år sedan. Vid 1800-talets slut började nämligen yxor att fabrikstillverkas i Sverige. De första yxorna var olika lokala varianter och man kunde oftast säga från vilken landsända de kom genom att se på deras utseende.
Men sortimentet standardiserades snart nog efterengelska och amerikanska modeller som blev kända genom hemvändande svensk-amerikaner och genom regelrätt import. Nationella särdrag lever dock fortfarande kvar, varför till exempel många svensktillverkade yxor betecknas Montreal-modell, Yankee-typ, Tasmanienmodell, Thailand och Tumbamodell. De två senare är specialyxor från Fjärran Östern respektive Sydamerika.
I dag skiljer man i huvudsak på en handfull olika yxtyper såsom campingeller fritidsyxor, vanliga hand- eller snickaryxor, hugg-, klyv- och släggyxor. De lättaste väger ca 3 hg medan de tyngsta kommer upp i 2,5-kilosklassen.
Skaftvikten är då inte inräknad. Skaftens längd kan variera från 300 mm till upp emot en meter. Det vanligaste träslaget är hickory, men björk förekommer också. Träslagen är oftast flamhärdade. Mindre yxor kan ha stålrörsskaft med gummi handtag. Till dessa hör ofta ett eggskydd, som gör att man kan bära yxan i byxbältet.
I Sverige finns yxtillverkare som har en hundraårig tradition på att tillverka yxor. Däremot är liar numera helt och hållet en importvara. Lieskaften, som kallas orv, förekommer i trä, men är numera för det mesta tillverkade av lackerade stålrör.
Den främsta anledningen till att liar inte längre är så vanliga beror på svårigheten att hantera redskapet. Tekniken är lite speciell och fordrar oftast en hel del träning. Liens utformning och kvalitet har också stor betydelse, bland annat vinkeln mellan lie och skaft och att handtagen, det vill säga knaggarna, är greppvänliga.
Det är också viktigt att den del av lien som skärps till egg är av hårt och segt stål. För den som inte vill lära sig konsten att hantera en lie finns en mindre och mer lätthanterlig grässkära. Den påminner stark t.o.m. den traditionella skäran.
Yxor
En yxas olika delar har, som hos denna klyvyxa (1) och alla andra verktyg och redskap, sina speciella beteckningar: eggen (2), som ska vara tunn och välslipad, klyvvinkeln (3), som bidrar till spräckverkan, klyvryggen (4), som reducerar friktionen och ökar klyvförmågan, skafthålet (5), nacken (6) och skaftet (7).
Följande är exempel på olika yxtyper: släggyxa (8), dubbeleggad huggyxa (9), huggyxa av yankee-modell (10), hand- eller snickaryxa (11), skräyxa för bland annat timmerarbeten (12), klyvyxa, modell mindre (13) och fritids-, jakt- eller campingyxa (14).
Viktiga tillbehör
Vedkilen är ett viktigt tillbehör vid klyvning och spräckning. Tre exempel: härdad aluminiumlegering (1), stål (2) och vriden kil av stål (3). Till lien är ett bryne av natursten (4) lika viktigt. Det ska kunna användas med vatten eller brynolja.
Liar
Den moderna lien har nästan alltid ett orv (1) av runt eller ovalt stålrör. En normal orvlängd är 130 cm. Själva lien bör enkelt kunna fällas in mot orvet. Slåtterliar (2) har vanligen en längd på mellan 60 och 75 cm medan röj- eller så kallade buskliar (3) i regel är halvmeterlånga. Den knappt 40 cm långa grässkäran (4) är ett lätthanterligt redskap.