Möss i huset

mus-med-ostbit.jpg

Att få in smågnagare, främst sorkar och mullvadar, i trädgården betyder ofta stora bekymmer. Kan man inte skydda för gnagarna attraktiva växter såsom unga fruktträd och vårlökar, måste man räkna med stor förödelse. Att få in smågnagare – främst hus- och skogsmöss är ännu värre. Förutom att de smutsar ner kan de gnaga sönder praktiskt taget vad som helst. Dess bättre finns det goda chanser att inte bara att bli av med mössen, utan också att fortsättningsvis hålla dem på behörigt avstånd. Detta är inte bara angeläget för att undvika gnagskador, utan därför att möss, hur små och obetydliga de än kan tyckas vara, trots allt förorenar med urin och exkrementer. Det första man ska göra när man upptäcker spår efter objudna möss är därför att städa och sedan snabbt sätta in motåtgärder.

Skydd att föredra före bekämpning

Den musart som besvärar människan mest är husmusen. Den finns över hela landet. Men även skogsmusen, som före kommer upptill södra Norrland, och några andra mindre vanliga arter kan ställa till en hel del förtret. Husmusen har mycket stor anpassningsförmåga och finns nästan överallt där det finns människor. Sommartid är risken att få in den i huset ganska liten, men så fort det drar ihop sig till höst tar den sig in för att söka värme och mat.

Skogsmusen är inte lika ”människovänlig” som husmusen, men båda arterna är mycket goda klättrare och det är inte ovanligt att de tar sig in i hus, särskilt i obebodda fritidshus. Möss i huset måste givetvis bekämpas, men bäst är självfallet om man kan förhindra att de kommer in, även om det kan vara svårt att ordna effektiva musskydd.

En spricka i till exempel en grundmur behöver inte vara bredare än 6-7 mm för att en mus ska kunna ta sig igenom den. Om en väggyta är det minsta skrovlig kan musen klättra uppför den, till och med när väggen är helt lodrätt. Man måste också vara medveten om att möss är skickliga balanskonstnärer och helt saknar höjdskräck. De kan till exempel utnyttja tunn ståltråd som en normal transportväg.

Värt att veta

En tredjedel av alla däggdjur är gnagare och många av dem räknas till våra mest besvärande skadedjur. Gemensamt för alla gnagare är de två gnagartänder som sitter i vardera käken, väl skilda från övriga tänder. Själva gnagningen sker med underkäkens tänder, medan överkäkens tänder mest är till för att hålla huvudet stilla. En expert kan med hjälp av tandspåren bestämma gnagarens art. En husmushona kan under goda betingelser producera ungefär hundra ungar per år. En brunråtta kan få upp till tusen ungar under samma tidsperiod.

Eftersom möss gärna stryker utmed väggarna bör musfällorna gillras där. En korvbit, lite leverpastej, en fläsksvål eller en ostkant som är lite bränd i kanten är exempel på lämpliga beten.

Slagfällan mer effektiv än gift

Det finns bara två bra metoder att bekämpa möss – med gift eller med musfällor. Det är lika otrevligt att göra sig av med förgiftade muskadaver som med skadade möss. Att lägga ut gift är ansvarsfullt. Barn, hundar, katter, andra husdjur och småfåglar får inte komma åt giftet. Det måste alltså läggas i mycket väl förseglade lådor eller rör med enbart mus stora ingångshål.

Rått- och musgift används nästan enbart utomhus, men man måste ändå räkna med att förgiftade möss kan ta sig in i byggnaden. Eftersom giftet inte dödar omedelbart kan mössen söka sig till de mest oåtkomliga platser inomhus för att dö. Risken för att kadavren då avger en besvärande stank är stor. I värsta fall kan kropparna även bli kläckningsplatser för spyflugor, fläskängrar och annan ohyra.

Även om fällor inte är något idealiskt bekämpningsmedel är de att föredra framför gift. Moderna musfällor kan förefalla mer sofistikerade, men traditionella slagfällor är med sin omedelbara verkan både effektivare och mer humana. Fyra absoluta krav när man använder fällor är att man använder för mössen attraktiva beten, att betena fästs väl på fällans trampgaller och att man använder många fällor och vittjar dem med täta intervaller.

Tips!

1. Var uppmärksam så att inte möss smiter in när du öppnar dörren för att gå in eller ut.
2. Se till så att fönster och dörrar sluter tätt, särskilt i källarplan.
3. Täta hål och sprickor i grunden med ett finmaskigt nät, inte plast.
4. Fogar mellan grund och fasadklädsel är ofta muspassager. Täta dessa fogar.
5. Sätt nät över luftningsspringor under taket.
6. En hård, slät och blank målningsyta ca 1 meter upp på väggen är ett effektivt hinder.
7. Ca 2 cm överhäng på en väggyta kan inte forceras, liksom metallkragar på lodräta rör.
8. Närväxande buskar, träd och klängväxter är passagebryggor för möss.
9. Möss skyr enris – både färskt och torrt. Lägg det i torpargrunden, vid ventilöppningar etc.

Varning!

Det är betydligt vanligare att man får in möss än råttor i huset, men rör det sig verkligen om råttor är det fråga om en sanitär olägenhet av så stora mått att intrånget ska överlåtas på experter. Bekämpningen av råttor och möss regleras här i landet i hälsovårdsstadgan, där det bland annat står att det är hälsovårdsnämndernas uppgift att råttor inte blir till ”omfattande besvär”.

Tveka alltså inte att kontakta hälsovårdsnämnden i din kommun eller det saneringsföretag som du eventuellt har kontrakt med. I städer är råttor vanligast i äldre miljöer, på landet i stall och spannmålslager.

Relaterade artiklar

Se alla skydd & säkerhetsartiklar »

scroll to top
Top