Håll undan dagvattnet och undvik översvämning

oversvamning.jpg

(Dagvattensystem som inte fungerar leder ofta till översvämning)

Man brukar säga att om dagvatten blir stående så nära intill huset att vanliga växter överlever där utan att man ger dem extra vatten, är huset felkonstruerat. Det är lite slarvigt uttryckt, eftersom felet också kan ha sin grund i dålig dränering. Men oberoende av orsaken kan man inte tolerera stående vatten kring en byggnad.

Även på lite avstånd från huset måste man göra något åt så kallad vattensjuk mark inte minst därför att de flesta växter inte accepterar genomdränkt jord. Om man bortser från att dräneringsjobb kan vara ganska tunga, kan man mycket väl klara dem själv.

Det kan tyckas lite märkligt att dagvattenproblem oftast är större inom områden med tät bebyggelse än i glesbygd. Bland annat med hänsyn till väl förgrenade avloppsnät borde det inte vara så. Förklaringen till att det faktiskt ändå är på detta vis är både enkel och naturlig. När man bygger på tidigare obebyggd mark rubbas nämligen vattenbalansen så att den naturliga infiltrationen minskar och flödena av dagvatten ökar.

De stora negativa följderna av denna rubbning är ändrade grundvattenförhållanden, som i sin tur kan föra med sig sättningar och förändringar i växtligheten. I en förlängning kan förorenat dagvatten också skada vattendrag, sjöar och grundvattentäkter i omgivningen. Men dagvatten som inte leds bort kan också ställa till med bekymmer och irritation på enskilda tomter.

Gräsytor och altaner kan inte utnyttjas på det sätt som är planerat. Dagvattnet kan orsaka översvämningar, fuktskador på husgrunden och i källare. Alltför fuktig trädgårdsjord gör att växter vantrivs och till och med dör. Ett par enkla, men för den enskilde småhus ägaren påtagliga exempel på störningar är den hårda sammanpackning av marken som följer på nästan alla byggen och den koncentrerade ström av regn och smältvatten som via stuprören leds ner från taken.

Byggmyndigheterna är givetvis helt klara över dessa problem och försöker i första hand att lösa dem genom att så lite som möjligt störa den naturliga balansen. Att avleda stora mängder vatten är nämligen mycket kostsamt. Särskilt under extrema förhållanden kan resultaten bli mindre lyckade, i synnerhet om man väljer ekonomiskt mera förmånliga, s k tröga system med flödesutjämningar genom magasinering och fördröjning både inom och utanför ledningssystemet.

Till detta kommer att det är svårt att göra säkra flödesbedömningar. När det gäller regnvatten finns vissa överslagsmetoder medan smältvattenavrinningen är mycket svår att bedöma. Det är givetvis också därför ”vårfloder” orsakar de flesta översvämningsskadorna.

För den enskille husägaren återstår oftast endast tre lösningar. Valet är inte heller alltid helt fritt. Eftersom samtliga kan få effekter på omgivande mark vill myndigheterna oftast ha ett ord med i laget. Den ena lösningen är att ordna med en enkel dagvattenbrunn, från vilken vattnet kan ledas vidare ut i t ex det kommunala dagvattensystemet. Den andra består i s k sjunkbrunnar, från vilka vattnet kan sippra uti omgivande mark. Den tredje är att gräva och sten eller rörlägga grendiken, som förenas i ett stamdike, d v s ett täckdikessystem.

Illustration med dagvattenledningar i ett småhusområdeDe heldragna linjerna i illustrationen visar dagvattenledningarna och de streckade vattenledningsnätet i ett småhusområde. Vattenledningarna läggs ofta i slutna slingor för bättre cirkulation medan lagvattenledningarna dras kortast möjliga väg. Detta kan begränsa möjligheterna att koppla enskilda lagvattenledningar till det kommunala systemet.

 

Illustration på dagvattenbrunnIllustrationen visar den principiella utformningen av en dagvattenbrunn i betong med vattenlås och sandfång.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dagvattenbrunn

Ofta är det inte mängden regn och smältvatten från husets tak som orsakar småhusägarens stora dagvattenproblem. Snarare rör det sig om de ständigt återkommande och ibland häftiga flödena från stuprörens utkastare. Förr eller senare skär dessa vattenströmmar sönder marken. Sluttar marken kommer problemen snabbt och vill det sig illa kan vattnet skada och även rycka med sig trädgårdsväxter. I olyckliga fall kan t o m husets grund undermineras.

När det gäller mindre vattenmängder kan den enklaste dagvattenbrunn eliminera problemet. En sådan är en ca 1 m djup och ca1/2 m vid grop, som fylls med inte alltför små stenar, så att hålutrymmena kan magasinera även ett häftigt regn och sedan i lugnare takt släppa ut vattnet i den omgivande marken.

En sådan dagvattenbrunn kan f ö bli dekorativ om man till det översta stenlagret använder särskilt utvalda, vackra stenar. Mycket viktigt är förstås att vattnet från en sådan brunn inte sipprar ut mot husgrunden. En dagvattenbrunn får under inga omständigheter orsaka skador på byggnaden och inte heller andra olägenheter.

Självfallet kan man också sänka ner ett cementrör som tar emot takvattnet. Men då bör även detta fyllas med sten, så att varken djur eller människor kan komma till skada. En ren rörledning fordrar absolut en mycket stabil nättäckning eller ett tungt, perforerat lock av gjutjärn. Rör det sig om stora vattenmängder måste dessa givetvis ledas bort, t ex till en bassäng eller damm i närheten, eller till det kommunala nätet om detta är praktiskt möjligt och man kan få tillstånd.

Ta alltid kontakt med byggnadsnämnden i din kommun innan du gräver en dagvattenbrunn eller på annat sätt avleder dagvatten. Även anläggningar av detta slag är kringgärdade av en rad bestämmelser, som samtliga har det gemensamt att installationen görs ”utan att olägenhet uppstår och så att översvämning, grundvattensänkning, skador och olycksfall undviks.

Byggnadslov krävs inte alltid, men du bör förvissa dig om vad som gäller i just ditt fall. Dagvatten får under vissa förhållanden avledas till kommunal ledning, men det är långt ifrån säkert att du får göra anslutningen själv.

Värt att veta

Vatten kan tyckas vara ett entydigt begrepp, men när det gäller vattenfrågor i samband med byggnader och andra anläggningar används ett 10 tal begrepp med olika innebörd:

Avloppsvatten = spillvatten som t ex använts för kylning. Dagvatten = regn och smältvatten som rinner av från markytan, väggar, tak och liknande. Infiltration = vatten som på naturlig eller konstgjord väg tränger in i jord eller berg. LOD = lokalt omhändertagande av dagvatten.

Perkolation = infiltrerat vatten som transporteras till grundvattenytan. Personekvivalent = föroreningsmängden i spillvatten. Recipient = sjö eller vattendrag som tar emot avloppsvatten. Renvatten = vatten som distribueras för konsumtion. Råvatten = obehandlat vatten från yt eller grundvattentäkt. Spillvatten = förorenat vatten från hushåll, industrier etc.

Sjunkbrunnar för dagvatten

Ibland kan man få bekymmer med dagvatten som blir stående eller sjunker undan alltför långsamt på mera svårhanterliga ytor. Det kan röra sig om gårds och entréplan, om garageuppfarter, mindre gräsytor etc. Om vattenmängderna inte är alltför stora kan man då anlägga den slags stenbrunnar som kallas sjunkbrunnar.

Från dessa kan dagvattnet söka sig ut i den omgivande marken. Det spelar ingen större roll om brunnen täcks av grästurf eller någon hård beläggning. Däremot är typen inte lämplig i tät och ogenomsläpplig jord. Det är mycket viktigt att sjunkbrunnar läggs på betryggande avstånd från byggnader.

Det får alltså inte finnas en möjlighet för vattnet att ta sig ner i källare eller mot husgrunder. Det är ingenting som hindrar att man avvattnar en yta med ett par sjunkbrunnar på lämpligt avstånd från varandra.

Illustration på en variant av sjunkbrunnTvå exempel på sjunkbrunnar. Lämpligt djup är 1,5-2 m med en diameter av ca 1 m. Groparna fylls helt med sten, de största i botten och mindre ju längre upp man kommer. Ovanpå de översta stenarna läggs t ex tjärpapp för att inte jord ska komma ner och täppa till de hålrum som ska vara vattenmagasin. Ovanpå tjärpappen läggs ett lager lera. Ska brunnen täckas av gräs läggs matjord ovanpå leran och ska den ligga under t ex en stenläggning ersätts matjordslagret av grus och sättsand. Ev rör som leder ner vatten bör förses med sil.

Illustration på en annan variant av sjunkbrunn

Återfyllnadsproblem

När man återfyller efter t ex en täckdikning eller över en sjunkbrunn uppstår alltid frågan hur mycket jord man ska lägga påför att det inte ska bildas några ”ärr” i t ex gräsmattan. Problemet hänger samman med att den orörda jorden, som brukar kallas lagrad, ökar !volym när man lösgör den. Ofta uppfattar man att reaktionen är den omvända, vilket beror på att volymökningen till en början är ganska stor och att jorden efter kortare eller längre tid sjunker samman dock utan att komma ner till ursprunget.

Ökningsgraden hänger också samman med vilken slags jord det rör sig om (se den större tabellen längst ner till vänster på kortets baksida). Den tid det tar för jorden att ”sätta” sig beror bl a på när utfyllningen görs. Snabbast går det om den sker under hösten, så att årstidens regn och vårens smältvatten får hjälpa till. Görs utfyllnaden omsorgsfullt blir slutresultatet enligt den lilla tabellen på baksidan.

TäckdikessystemIllustrationen visar ett täckdikessystem med stamdike och till detta anslutande grendiken. Avstånden mellan grendikena måste bestämmas med hänsyn till den mängd dagvatten som ska tas upp.

Illustrationen visar också exempel på ett rör och ett stendike.Illustrationen visar också exempel på ett rör och ett stendike. Förr lade man rören i en bädd av koksslagg. En bra nutida ersättning är lecamaterial. I stendikets botten ligger just stenar och ovanpå dessa grovt grus. Mellan detta genomsläppliga material och återfyllningen läggs ett filter av t ex inte alltför grovmaskigt plastnät, tjärpapp, vass eller liknande.

Täckdikessystem

Det är dessvärre inte ovanligt att ett stycke tomtmark blir mer eller mindre vattensjukt utan att det till synes finns några egentliga skäl. En vanlig orsak är att marken, som kanske är en gräsyta, packats så hårt och är så lerig att regn och smältvatten inte kan sjunka undan. Förutom att gräsytan då inte kan utnyttjas som det är tänkt, kommer gräset att växa dåligt och bl a trängas undan av mossor, som är mera hemmastadda i fuktig miljö.

Sådana större ytor måste nästan alltid dräneras med ett system av täckta stamdiken och grendiken. Stamdiket kan endera anslutas till ett öppet dike eller till någon avloppsledning. Grendikena i ett sådant system läggs i regel så att de ligger parallellt med eller skär höjdkurvorna i sned riktning.

Hur djupt dikena ska grävas beror i hög grad på i vilken nivå det täta markskiktet ligger, men det har också en viss betydelse hur marken ska användas. Man brukar räkna med att ett lagom djup för gräsmattor är ca 100 cm, för köksväxter ca 120 cm och för buskar och träd mellan 120 och 170 cm.

När det gäller mindre ytor kan man mycket väl använda den gamla stendikesmetoden. Diket bottnas då med ett 20 30 cm stenlager. Över detta läggs ungefär lika mycket grovt grus. Ovanpå gruset är det lämpligt att lägga ett nät av plast eller ett skikt granris eller vass. Resten återfylls med schaktmaterial.

Anledningen till att stendiken inte används för större ytor är att anläggningskostnaderna i sådana sammanhang blir ganska stora. Dikets fall bör vara 50-60 cm på 100 m längd. Eftersom stendiken är känsliga för sättningar bör de inte användas i lösa jordar. Enfördel är att de inte lika lätt som rördiken täpps till av rötter från träd och buskar.

Trots detta är rördiken vanligare och man kan använda dräneringsrör av plast. Särskilt lämpliga är PVC rör med filterhål. Filtret hindrar inte bara att ledningen slammar igen utan förbättrar också vattenflödet i jordar med låg genomsläpplighet, samtidigt som rören skyddas mot skador vid återfyllning. Enligt byggnormen ska en dagvattenledning i mark ha minst 75 mm. Med vilken lutningen rören ska läggas bestäms av rördimension och vattenmängd, men för rör med 75 cm 0 räcker i regel 25 30 cm fall per 100 m. Det är dessvärre inte ovanligt att ett stycke tomtmark blir mer eller mindre vattensjukt

Tabellen visar: t v. jordens ökning vid utfyllnad, t h: resultat av omsorgsfull utfyllnad.

Varning!

Koppla aldrig ett stuprör direkt på en ledning som ska föra bort dagvattnet. Följden blir att löv följer med vattnet från hustaket och täpper till rören. Möjligen kan man göra det om man har en effektiv lövsil i kängrännans tappstycke. Men detta förutsätter att silen inte kan rubbas ur sitt läge och att man är försiktig när den rensas.

scroll to top
Top