Bildhuggeri – Lär dig hugga och snida i trä

trasnide.jpg

De flesta hemmasnickare har säkert ”kretat” en barkbåt någon gång och sannolikt glatt sig över ett hyfsat resultat av träsnide. Men steget från att med en vanlig slid eller pennkniv fixa en enkel båt av lättbearbetad bark till att mer konstfärdigt hugga eller skära i massivt trä är ganska stort.

Tekniken kallas vanligen för bildhuggeri ett ord som så smått härleds till visst konstnärsskap. Förutsättningarna för att man ska lyckas som bildhuggare är också att man i kombination med gott snickarkunnande har tålamod och en skapande läggning.

Bildhuggeri hör givetvis inte till hemmasnickarens vardagssysslor, men oftare än man tror inte minst vid en del renoveringsjobb har man stor nytta av att känna till lite om konsten att snida i trä.

Som redan har antytts i ingressen bör en bildhuggare ha en ängels tålamod. Den egenskapen är grundläggande för arbetet som sådant och dessutom ger träning färdighet.

Ett par andra förutsättningar för ett gott arbetsresultat är att man har tillgång till god belysning och är stadig på handen. Greppet om ett bildhuggarjärn kan i och för sig medverka till en viss darrhänthet. Men den kan man å andra sidan lära sig att överbrygga genom att hitta stödjande ställningar för händerna.

Självfallet kan man snida och hugga i trä sittande vid arbetsbänken, men de allra flesta arbetar bäst stående vid bänken. En väsentlig fördel är att man då kan vila ena armen mot bänken eller arbetsstycket. En annan fördel är att man genom den större rörlighet man får, kan undvika störande skuggor.

I och för sig är man inte bunden till någon vidlyftigare utrustning, men en stadig arbetsbänk med rätt arbetshöjd är lika viktig som en god sliputrustning. Vad man behöver i verktyg varierar i hög grad med arbetets att.

Grundverktygen som man måste ha är inte fler än fem: en lockbettel, en snedlöpare, en getfot, en bredare skölp och ett så kallat sirjärn, som är en smalare skölp.

Alla bildhuggarjärn är tillverkade av härdat stål och säljs oslipade. De saknar också den inre fas som måste anpassas till hårdheten i det trä som ska bearbetas. Innan järnen kan användas måste man alltså slipa och bryna dem.

När man väljer ämnen att bearbeta måste man alltid tänka på att kvistar, sprickor och andra defekter eller skador är absolut bannlysta. Virkesarten är i många fall en smakfråga, men både lind och gran, inte minst idegran, är utmärkta träslag.

Utan att vara alltför pessimistisk finns det också skäl att påminna om en annan utrustningsdetalj i synnerhet för nybörjare, nämligen en uppsättning första förband!

Kommentarer till utrustningen

Eftersom en hel del av bildhuggarens verktyg inte återfinns i en mera vardagsbetonad verktygslåda, finns det anledning till några särskilda förklaringar av hur verktygen fungerar.

Snedlöparen är ett bildhuggarjärn med fas på båda sidor, medan getfoten har två raka, V formade eggar. Den senare används mest vid skärning av konturer och olika mönsterdetaljer i stil med bokstäver.

Getfoten finns på olika bredder. Vanliga vinklar är 30, 45, 60 och 90 grader.

Skölpar används vid vanlig utskärning och är det vanligaste verktyget. De finns i flera dimensioner och utföranden, bland annat i bredder från 0,75 till 25 mm. Skålningen kan variera från nästan rak till halvcirkelformad.

Ju bredare en skölp är, desto bättre passar den för grövre arbeten. Pateln och fiskstjärten är exempel på särskilt breda skölpar. Smala skölpar, som också kallas sirjärn, används för mycket smala snitt och spår.

En svängd skölp används främst för kurvskärning och urtag. Samma sak gäller för en böjd skölp, med den skillnaden att den senare klarar snävare snitt. Vid särskilt besvärliga lägen tar man till en bakåtböjd skölp.

Med gradjärnen skär man raka sidor. Den kantiga formen är avsedd för platt botten, medan den svängda lämpar sig bäst där botten och sidor möts.

Av tradition använder bildhuggaren helst runda klubbor av trä, men andra typer går också bra under förutsättning att de inte studsar.

Ett inledande moment

Bildhuggarverktyg måste alltid ha skarp egg. Det hör så att säga till rutinen att man inleder ett arbete med slipning och bryning. I den följande bildsviten nedan har vi valt att visa hur man slipar en getfot.

Principen är densamma för alla verktygen, men getfoten är lite mer komplicerad. Tänk på att ju hårdare trä som ska bearbetas, desto kortare ska fasen vara. Och glöm inte att bryna skölparnas inre fas.

Fast skruvfixering men lätt på handen

Bildhuggarens raspar och filar måste inte bara ha olika former för att passa olika arbetsmoment. De ska också ha finare och grövre gradning. När du skaffar dessa verktyg bör du emellertid tänka på att formen och putsytan oftast inte är densamma i båda ändar.

Filen kan du ofta använda på fri hand, medan du knappast kan raspa utan att först spänna fast arbetsämnet ganska hårt. Bildhuggarens bänkskruv, som fästs i ett borrat hål i bänkens över eller undersida, kan användas vid en sådan fixering.

Tips!

Ett snidat mönster behöver ofta en något strukturerad botten för att bli riktigt framträdande. Den enklaste tekniken är punsning, där man med det mejselliknande verktyg som kallas för puns ”stämplar” en dekor i bottenträet.

Tekniken var känd redan under järnåldern och många hantverkare har använt personliga punsmönster som signatur. En mer varierad och mindre strikt bottenstruktur gör man på fri hand med vanliga bildhuggarjärn.

Värt att veta

Inom bildhuggarkonsten förekommer många märkliga namn och beteckningar på såväl verktyg som skilda hugg och snidtekniker. Skölp, som är detsamma som håljärn och getfot, som är ett hörneggjärn, är ett par sådana exempel på verktygssidan.

När det gäller mönster skiljer man främst mellan inskärningar och korvsnitt gentemot reliefmönster. I det första fallet går mönstret in i träet, i det andra höjer det sig över en nedskuren botten.

En ganska vanlig inskärningsteknik är äggstav, som mest förekommer på profillister, som hemmasnickaren kan behöva restaurera eller komplettera.

Äggstav räknas till de listverk som kallas för kyma, som är det grekiska ordet för bölja, och pryds av stiliserade blad och äggformer. Äggstav, som har konvex profil, kallas också jonisk kyma.

Det här behöver du när du ska hugga och snida i trä:

Verktyg:
Slipsten (1) Oljebryne (2) Profilbryne (3) Skinnbit eller sliprem (4) Lockbettel (5) Snedlöpare (6) Getfot, stor (7) Getfot, liten (8) Skålformad, bred skölp (9) Sirjärn/V formad, smal skölp (10) (Inklusive arbetsbänken är ovanstående att betrakta som grundutrustning) Svängd skölp (11) Böjd skölp (12) Sirjärn/mycket smal skölp (13) Rund träklubba (14) Hammare (15) Puns (16) Vingad bänkskruv (17) Roterande filar (18) Miniborrmaskin (19) Spetsig, vass kniv (20) Tumstock (21) Passare (22) Krumcirkel (23) Höjdmätare/punkteringsapparat (24) Spetsig, hård penna (25) Sandpapper(26)

Verktygsslipning

Utskärning

Filning

Fäst med bänkskruv

Mönstermarkering

Karvsnitt

Inskärning

Äggstavsteknik

Reliefmönster

Kontroll

Top
Top