Spånskivor och träfiberskivor

I den här artikeln får du utförlig information om spånskivor och träfiberskivor. Du hittar även värdefulla tips om vad du ska tänka på när du ska använda eller köpa spånskivor och träfiberskivor.

Spånskivor och träfiberskivor är ett byggnadsmaterial som utvecklats under senare hälften av 1900 talet och som revolutionerat hela byggnadstekniken. Materialet är lika omtyckt och användbart för yrkessnickaren som för amatören.

De två väsentligaste fördelarna är lätthanterligheten och priset. Även i jämförelse med kostnaderna för de billigaste varianterna av massivt trä är skivpriset avsevärt lägre.

Spånskivan som uppfinning är tysk, men det är ganska naturligt att Sverige som skogsland har blivit något av en föregångare när det gäller tillverkning. Råmaterialet är nämligen spån eller träflis som till stor del är restprodukter från sågverk och andra industrier som bearbetar trä.

Det finns en del svenska fabriker som tillverkar spånskivor och träfiberskivor, varför det är logiskt att de finns produkter vi träffar på i bygghandeln som är inhemska.

Fabrikerna bidrar till att sortimentet är mycket stort. Många strävar efter att tillverka skivor med speciella kännetecken. Man räknar med att det finns ett 30-tal standardskivor. Antalet produkter med mer eller mindre speciella egenskaper är flera gånger större.

I stort sett är kvaliteten påfallande jämn inom respektive grupp. Ibland kan det vara lite besvärligt att hålla reda på de olika produkterna. Fabrikanterna skiljer till exempel mellan spånskiva och träfiberskiva, trots att båda i stort sett framställs av likartat råmaterial.

Den största skillnaden mellan en spånskiva och en träfiberskiva är att bindemedlet i en spånskiva för det mesta är karbamidhartslim medan det i en träfiberskiva till övervägande del är vedens naturliga medel lignin som binder.

Till dessa skiljaktigheten kommer att många av de tidiga skivmaterialen så länge burit med sig sina fabriksnamn att dessa förvandlats till begrepp. Den hårda träfiberskivan masonit och den mjuka treetex skivan som inte är lika vanlig idag och används i mindre omfattning är ett par sådana exempel.

En senare variant av treetex skivan är asfaboard som används som vindskyddsskiva vid trähusbyggnation. Under en period på 1970 talet lanserades den anglosaxiska termen board. Denna benämning lever fortfarande kvar i olika kombinationer. Det finns alltså anledning att observera det något förvirrande språkbruket och därför mera se till skivornas egenskaper än till namnen.

Golvskivor, takskivor och väggskivor

I försök att förenkla språkbruket talar man ibland om byggskivor. Även detta kan vara förvillande. Dels finns det fabrikanter som med byggskiva avser ett bestämt material, dels är gipsskivor, liksom skivor av kryssfaner, det vill säga plywood, lika mycket byggskivor som de av spån eller fibrer.

Dessbättre börjar man mer och mer tala om golvskivor, takskivor och väggskivor och om hårda, respektive porösa träfiberskivor. Dessa benämning är onekligen mer informativa, och slår förenklingarna igenom blir det på sikt lättare att hitta rätt i byggvaruhusens stora sortiment.

Många förtjänster och få nackdelar

Självfallet har träbaserade byggskivor vissa nackdelar. För hemmasnickaren kan både formatet och den naturliga fuktkänsligheten orsaka förvaringsproblem. Rätt använt övervägs emellertid materialets förtjänster des eventuella nackdelar.

Utöver de grundläggande fördelarna lätthanterligheten och priset finns minst tre andra stora fördelar. Bland annat kan både en spånskiva och en träfiberskiva bearbetas med i stort sett samma verktyg som krävs för massivt trä. Skivformatet gör att man vid praktiskt taget all beklädnad slipper ett stort antal logspringor.

Sådana orsakar alltid ett både tidsödande och ibland komplicerat underarbete. Den jämna och småporiga ytan speciellt hos hårda och medelhårda skivor underlättar målningsarbeten, tapetsering och andra slag av ytbehandlingar. En del skivmaterial kan till och med ytbehandlas på fabriken vilket kan vara en stor fördel när det till exempel gäller fasadmaterial.

Botade “barnsjukdomar”

I spånskivor och träfiberskivornas barndom härjade två “sjukdomar” som så när hade äventyrat materialets segertåg på byggmarknaden världen över. Symptomen var så allvarliga att en viss misstro oförtjänt lever kvar än idag.

Den ena belastningen var att skivorna svällde på tok för mycket i fukt. Den andra gav via bindemedlet ifrån sig en besvärande lukt av formalin vilket medförde att användningsområdet starkt begränsades. Skivorna är numera i stort sett resistenta mot båda “åkommorna”.

Fuktkänsligheten kvarstår i och för sig på samma sätt som när det gäller allt trävirke och annat träbaserat material men det har reducerats till en fråga om typ och kvalitetsval. Vid 30-90 % relativ fuktighet kan en träfiberskiva utvidgas upp till 2 millimeter per meter på längden och i tjocklek svälla upp till 4 %.

När det gäller fukttåligheten hos en spånskiva indelas dessa i två klasser: V 20, som avser normalt inomhusklimat och V 313 för fasadbeklädnader och jämförbara miljöer med permanent hög, relativ fuktighet. Risken för gasavdunstningen från lim är numera också liten. Limmängden är knappt 10 % av den färdiga skivans vikt.

Skivkvaliteten miljöanpassad

En spånskiva kan delas in i tre huvudklasser de som kan användas i torra miljöer, de som klarar fuktiga förhållanden och de som är avsedda för möbler och snickerier.

Värt att veta

I spånskivor uppbyggda av flera spånskikt är spånen oftast grövre i mitten av skivorna och finare i ytskikten. Detta är helt avsiktligt. Tekniken ger inte bara en tätare yta utan hela spånskivan får avsedd styvhet och styrka. För vissa skivtyper har formen och storleken på spånen stor betydelse.

Vid sådan tillverkning duger inte såg eller kutterspån utan spånen måste skäras ut ur rundved. I fuktbeständiga skivor förstärks limmet med metamin, ett upphettat, luktfritt urinämne. De mycket homogena MDF skivorna tillverkas normalt i en torr process och med syntetiska bindemedel.

Statens Provningsanstalt övervakar tillverkningen av s k typgodkända skivor, avsedda för golv eller som konstruktionsmaterial.

Varning

En av huvudbeståndsdelarna i en spånskivas bindemedel är formaldehyd som är en oxidationsprodukt ur myrsyra. Normalt binds ämnet när limmet i skivan härdas, men om en för stor mängd obunden formaldehyd finns kvar efter tillverkningen kan den vandra ut genom materialet och hos känsliga personer orsaka irritation i ögon och slemhinnor.

Enligt Statens Planverks föreskrifter får formaldehydemissionen från svensktillverkade, träbaserade byggskivor inte vara högre än 0,12 milligram per kubikmeter. Statens Provningsanstalt övervakar att dessa krav följs, men kontrollerar inte produkter som importeras till Sverige.

Indelningen utgår från den relativa fuktighet som olika byggnadsdelar kan tänkas bli utsatta för. När du väljer en spånskiva ska du alltså ta hänsyn till var i huset du ska använda materialet. Hur du tillämpar indelningen framgår av tabellen över klimatklasserna. Du kan också höra dig för med en fackman var i huskroppen spån och träfiberskivor med olika egenskaper passar.

Många format och kvaliteter

Alla spånskiveformat räknas i millimeter. De vanligaste formaten för undergolv, invändig väggbeklädnad och innertak är 600 x 1 800 mm, 600 x 2 400 mm och 1 200 x 2 400 mm. Dessutom finns bland annat golvskivor i 570 x 1 780 mm, 600 x 1 200 mm, väggskivor i 600 x 1 200 mm och innertaksskivor i 300 x 2400 mm och 400 x 1 200 mm. Tjockleken kan vara 8, 10, 12, 16, 18, 19 eller 22 mm.

I det fuktbeständiga sortimentet har golvskivor vanligen formatet 600 x 1 800 mm, 600 x 2 400 mm och 1 200 x 2 400 mm, väggskivor 600 x 2 400 mm, 1 200 x 2 450 mm och 1 850 x 2 500 mm, fasadskivor 1 200 x 2 400 mm och 1 200 x 2 650 mm, takskivor 600 x 2 400 mm, 1 200 x 2 400 mm, 1 200 x 2 500 mm och 1 850 x 2 500 mm. Tjocklekarna är här 10, 12, 16, 18, 19 och 22 mm.

De angivna formaten finns i regel i lager hos bygg och trävaruhandlare. Vill man ha speciella format är det möjligt att beställa sådana. Vissa spånskivor har spåntade lång eller kortsidor eller är spåntade runt om, andra kan ha falsade eller grada kanter.

För innertak finns färdigmålade skivor eller skivor med melaminlaminat. Spånskivor för möbler och inredningssnickerier är normalt inte lagervaror. Den vanligaste av dessa är snickerispånskivan som finns i formaten 1 200 x 2 500 mm och 1 610 3160 mm med tjocklekarna 8 ,2 mm.

Finskiktsskivan, som har ett mycket tätt ytskikt, finns på marknaden formaten 1 200 x 2500 mm, respektive 1 260 x 2 650 mm och i fem tjocklekar från 10 22 mm. Bland dessa specialprodukter finns också skivor med bland annat lackgrundfilm, melaminlaminat, pappersfolie och högtryckslaminat som ytbeläggning.

Vanligaste format är 1 850 x 2 500 mm. Tjocklekarna är 12 19 mm med undantag för den sistnämnda varianten som håller 30 mm.

Värt att veta

En spånskiva av fuktbeständig kvalitet kallas V 113 efter en fransk testmetod som intygar materialets okänslighet mot fukt. Testet innebär att spånskivan under 3 dygn läggs i + 20° varmt vatten, 1 dygn i frysskåp med 12° temperatur och 3 dygn i värmeskåp med + 70° värme.

Testet upprepas tre gånger, varefter skivornas hållfasthet provas. Klarar skivorna de fastställda kraven får de bland annat använ das som bärande element i fuktiga klimat och med lämplig ytbehandling även som fasadbeklädnad.

Träfiberskivor i tre klasser

Träfiberskivor kan användas i praktiskt taget alla husdelar. Såsom amatör ser man dem mest som beklädnadsmaterial för väggar, tak och trossbottnar, men användningsområdena är mycket vidare än så. Så kallad K board används i bärande konstruktioner.

Boardlamell, som har en kärna av lamellträ med hård träfiberskiva som ytskikt, är främst avsedd för möbler och hyllor. MDF skivor (MDF = Medium Density Fibreboard) är mycket homogena och används mest som ett inredningsmaterial.

Hårda skivor

Den hårda träfiberskivan finns i ett stort antal utföranden och används bland annat för inredningar och som undergolv. Oljehärdas den är den användbar även i fuktiga miljöer.

Hård träfiberskiva finns färdigmålad i olika färger och mönster, armerad för underlagstak, ytslipad för fanering och laminering, egaliserad, det vill säga slipad på baksidan, för exakt tjocklek fogfräst för undergolv, plasteller plåtbelagd för olika beklädnader och som färdiga golvskivor med varierande ytskikt. Normalskivan har tre bredder: 1 220, 1 600 och 1 700 mm.

Längderna varierar från 610 3 660 mm, men de vanligaste är 1 830, 2135, 2 440 och 3 050 mm. Tjocklekar är 2,2 2,5 3,2 4,8 6,0 6,4 och 8,0 mm.

Medelhårda skivor

Medelhårda skivor kallas ibland lite missvisande för byggskivor. De används mest som beklädnadsmaterial för väggar, tak och golv. I regel är skivytan av det slag att det går bra att måla eller tapetsera direkt på den. I det medelhårda sortimentet finns också ett antal så kallade förädlade skivor.

Dessa kan bland annat ha falsade kanter som inte minst reducerar fogbehandlingen. De kan ha spont och not för dold spikning som vägg och takpanel, vara lackerade, mönsterpräglade eller som fasadskivor ha påspikad träpanel.

Normalskivan är 1200 mm bred och finns i standardlängderna 2400 och 2 500 mm. Tjocklekarna är tre: 6,4, 9 och 12 mm. Innertaksskivornas täckande format är 300 x 1 200 mm. Skivtjocklekar är 9 och 12 mm.

Porösa skivor

De porösa träfiberskivorna har både värme och ljudisolerande egenskaper. Därför används de bland annat som stegljudsisolering i golv och som akustikförbättrande takbeklädnad. Som anslagstavla inomhus är skivtypen överlägsen de flesta andra material.

Asfaltimpregnerade porösa skivor är bland annat lämpliga som vindskydd och stabiliserande material i ytterväggar. Normalskivan är 1220 mm bred och finns i längderna 2 440 och 3 050 mm. Tjockleken än 13 mm. Asfaltboarden har samma bredd men längderna 2135 och 3660 mm. Den finns i två tjocklekar: 13 och 19 mm.