Ek har varit traditionellt möbel och inredningsvirke i bortåt tusen år. Bland andra förtjänster har träets vackra ådring bidrag till populariteten. Från tid till annan har man också använt olika målningsmetoder för att framhäva det naturliga mönstret. Att kalka ekträ var förr ofta en väl använd teknik. Som restaureringsmetod för t ex äldre paneler och möbler är den intressant även i våra dagar, när den ljusa eken på nytt har blivit något av mode. Ekträ kom i ropet redan under gotiken, d v s någon gång vid slutet av 1100-talet. I första hand var det förstås styrkan och hårdheten som gjorde träslaget så attraktivt. Det är ju inte för inte som sparbankerna har eken som symbol och att svenska sedlar länge pryddes med devisen “Hinc robur et securitas”, dvs. “Härav styrka och säkerhet”.
Men man kan givetvis inte heller komma ifrån att eken både som levande träd och virke också har stora skönhetsvärden. Efter vår stormaktstid, när de stora ekbestånden skövlades och blev örlogsfartyg, som förr eller senare hamnade på sjöbotten, blev t ex sjödränkt ek ett mycket eftertraktat material för många träkonstnärer. I vatten och dy “konserverades” virket och färgades blåsvart av den stora mängden instängd garvsyra.
På liknande sätt har ekvirkets karakteristiska ådring väckt stort intresse under århundradena. På olika sätt har man också försökt förstärka den naturliga mönstereffekten. Det är framförallt porerna mellan årsringarna som är särskilt framträdande. Siktmålning, alla primamålning och stumfning av ek är tre olika typer av oljebehandling som ger olika bruna nyanser. S k kalkning av ekträ framhäver däremot träets grova struktur genom att porigheten fylls med vitt färgstoff.
Uttrycket “kalkad ek” är dock inte längre helt adekvat, eftersom den numera använda metoden mera är att betrakta som en imitation. Vid den ursprungliga eller s k äkta kalkningen användes släckt kalk, som numera har ersatts av sådant färgstoff som zink eller titanvitt. Ett av skälen till detta är att den släckta kalken efter en tid blev brunfärgad. En kalkad ekyta har utan tvekan stort dekorativt värde, men den passar tyvärr inte i alla sammanhang. Man kan t o m säga att den är mera vacker än praktisk. Smuts och ämnen som ger fläckar tränger nämligen lätt in i porerna och kan då ge missfärgning. Ytans tålighet kan närmast jämföras med en bonad lackyta.
För att klara jobbet behöver du liten utrustning: fint slippapper och slipkloss, dammborste, lackpensel, pensel för lasyren och en trasa att torka av färg med, kokt linolja, lacknafta, zinkvitt i pulver och en burk att blanda färgen i.
Slipa – Lackera – Slipa – Lasera
En kalkad ekyta är för det mesta bonad och lackerad. Slipa därför noga ren ytan med fint slippapper.
Borsta sedan ytan med en mjuk borste, så att du blir av med slipdamm och ev andra lösa partiklar.
Blanda 1 del linolja och 3 delar terpentin med torrt zinkvitt pigment tills du får en tjock smet.
Denna “kalk”, som kan ses som en slags lasyr, stryker du sedan ut ganska flödigt med pensel.
Låt inte lasyren stelna, utan torka genast bort överflödet med en trasa – tills du nått det resultat du vill ha.
Om du önskar en ljusare slutnyans kan du nu, om du vill, lasera ytterligare en gång.
Låt torka ytterligare ett dygn och slipa eventuellt därefter med slippapper nr 400.
Slutbehandla genom att stryka ut ett jämnt skikt plast eller cellulosalack. Överarbeta inte då kan lasyren lösa sig.
Varning!
Rengör aldrig kalkad ek med polish eller möbelolja. Medlen tränger lätt igenom ytans halvöppna porer och resulterar så småningom i en gulaktig ton. Även cellulosalacker kan ge en icke önskvärd gulton.
Relaterade artiklar
