Vatten finns i ofattbara mängder. När vi tappar upp badvatten eller fyller potatiskastrullen lånar vi bara några droppar ur det stora kretsloppet. Visserligen får vi en räkning på förbrukat vatten, men i realiteten betalar vi bara för att vattnet kommer ur kranen och för en snabbrening som naturen själv skulle sköta – om den bara fick tid på sig.
Vattenförsörjningen i våra samhällen och hus fungerar i princip på samma sätt som i naturen. Totalt förfogar vi över 1.464 miljoner kubik- kilometer vatten. Varken mer eller mindre. Vattenmängden på jorden är nämligen konstant. Men vattnet cirkulerar hela tiden, liksom i våra vatten och avloppsledningar. Is och snö blir smältvatten som tillsammans med vatten från sjöar, andra markvattensamlingar och floder rinner ut i haven. Visst grundvatten går också den vägen.
Från haven avdunstar vatten till atmosfären. Och från denna kommer fuktigheten tillbaka som nederbörd. Det är egentligen bara lagringstiden eller rättare sagt omloppstiden – som varierar. Isen i en glaciär t ex tar ca 16.000 år på sig för att smälta, rinna ut i havet, passera atmosfären och komma tillbaka som regn eller snö. Magasineringstiden i lufthavets vattenmagasin är inte längre än ca 9 dygn.
Det regn som kommer att falla om två veckor är alltså ännu salt havsvatten. När det om ett par – tre dagar går upp i atmosfären förlorar det sin sälta. Men under dygnen i atmosfären berikas det med olika mineralämnen, bl a kväve. När det sedan faller över din gräsmatta får denna inte bara vatten, utan också näring.
På liknande sätt snabbfiltrerar vi vårt bruksvatten i reningsanläggningar, luftar det och balanserar det med kemikalier så att det inte ska ge ifrån sig någon lukt utan smaka gott och helst vara “mjukt”. Det är ju bara färskvatten vi använder och av allt tillgängligt vatten är endast 6,4 procent just sötvatten.
Vi tar det som ytvatten i våra sjöar och som grundvatten ur de stora reservoarerna under markytan, pumpar upp det i vattentorn varifrån det sedan med självtryck går ut i det som kallas serviceledningar. Ännu så länge lider vi ingen brist på färskvatten, men eftersom vi blir allt fler som ska dela på det tillgängliga vattnet och eftersom vattenförbrukningen ökar med vårt välstånd väntar utan tvekan kärvare tider.
Redan 50-60 år in på 2000-talet räknar man med att tillgång och efterfrågan kommer att mötas. Då måste vi på allvar ha börjat avsalta betydande mängder havsvatten. För att skjuta denna mindre lyckliga dag framför oss finns bara en metod att spara på vattnet och värdera det högre än “bara vanligt vatten”.
I ett tättbebyggt samhälle får du ditt hushållsvatten från det kommunala vattenverket. Vattnet hämtas ur sjöar, älvar eller grundvattenreservoarer. Ibland lagras det i dammar. Sedan grövre partiklar rensats bort renas vattnet kemiskt. Innehåller det för mycket kolsyra, järn och mangan minskas dessa halter genom luftning.
Är vattnet hårt d v s innehåller mycket kalcium och magnesium -görs det mjukare med kalciumsalter eller jonbytare. Det renade vattnet pumpas upp i vattentorn och därifrån rinner det under självtryck ut i våra ledningar. Den blå ledningen visar hur tappvattnet når ditt hus.
Är ditt hus anslutet till ett fjärrvärmesystem har kallvattnet passerat en värmeväxlare och som ca 100-gradigt vatten transporterats i det rödmarkerade rörledningssystemet. Under transporten förlorar vattnet ca 10% av värmen. Om du däremot själv svarar för uppvärmningen lagras vattnet i din varmvattenbehållare.
När du öppnar kranen pumpas det varma vattnet i de röda ledningarna till varmvattenkranen eller till en blandare där du själv väljer lämplig temperatur. Normalt lämnar en varmvattenberedare ca 50-gradigt vatten. Vattnet i husets röda ledningar kallas tappvarmvatten. Ledningarna ska vara kopparrör eller PVC-ledningar av speciell typ.
Det kallvatten du får in i huset via den blå servisledningen och som från denna leds vidare i husets blå ledningar. kallas tappkallvatten. Vilken temperatur kallvattnet har varierar med årstiden. Sjövatten kan vara 0-gradigt och upp till 18-20 grader varmt. Grundvattentemperaturen är jämnare och håller sig normalt mellan 7-10 grader.
Det är viktigt att alla ledningar och kranar är täta. Läckage kan inte bara orsaka fuktskador, det kostar också mycket pengar. En droppe i sekunden motsvarar ca 20.000 förlorade liter vatten om året. Kallvattenledningar ska vara kopparrör eller varmförzinkade, det vill säga galvaniserade stålrör. I vissa fall kan PVC-rör tillåtas.
Alla avlopp i en byggnad har så kallade vattenlås. De har något varierande utseende beroende på var de sitter, men principen är den som du kan se på skissen intill den gula ledningen i husets övervåning. Dessa vattenlås hindrar dålig lukt att läcka ut från avloppsnätet.
Används ett avlopp sällan kan vattenlåset torka ut. Används de ofta. bör de rensas ett par gånger om året. Avloppsnätet ventileras också via den gula ledning som ska mynna ut på en bestämd höjd över byggnadens yttertak.
Husets bruna ledningar är avloppsledningar som kopplas till den stamledning som i sin tur leder spillvattnet ut i det kommunala avloppsnätet. Spillvatten är inte bara det förorenade vatten vi gör oss av med, utan också allt oanvänt vatten som rinner ur kranarna.
Husets gröna ledningar är ett andra avloppssystem. I det samlas allt sa kallat dagvatten upp. B l a det regn och det smältvatten som samlas i hängrännorna och rinner ner i stuprören. Samma sak gäller det vatten som samlas i dräneringsrören under husets bottenplatta.
Allt detta vatten leds till det kommunala dagvattennätet, det vill säga det ledningssystem i vilket också rännstensbrunnarna ingår.
Värt att veta
Oavsett om genomsnittssvensken är en lågförbrukare av vatten (ca 200 liter per dygn och person) eller en högförbrukare (ca 400 liter per dygn och person) används vattnet på följande sätt:
Personlig hygien 30%
Disk 20%
WC 20%
Tvätt 15%
Städning, biltvätt mm. 10%
Matlagning, dryck 5%
Enbart med sådana tekniska åtgärder som installation av flödesregulatorer, snålspolande kranar och toalettstolar kan vi minska förbrukningen och därmed också kostnaderna – med 10-20 procent.
När kolven i en vanlig kolvpump rör sig utåt sugs vattnet in i pumphuset genom sugventilen.
När sedan kolven rör sig inåt pressas vattnet genom tryckventilen ut ur pumphuset.
En rotodynamisk pump är en centrifugalpump med ett roterande skovel eller pumphjul som slungar vattnet ut i pumphuset. Centrifugalpumpen ger en mycket jämn genomströmning.
I framför allt bergborrade brunnar kan man använda dränkbara pumpar.
En egen brunn
I glesbygd har vi sällan möjlighet att få vår vattenförsörjning säkrad på kommunal väg. Det spelar ingen roll om vi bor permanent eller har ett fritidshus. Med undantag för ett och annat andelsföretag eller lokala vattenföreningar som driver mindre eller medelstora pumpstationer, är vi hänvisade till egna brunnar.
Trekammarbrunn
Trekammarbrunnar tillverkas i både betong och plast. Betongbrunnen står där den står medan plastbrunnen kan behöva en stadig förankring.
Dessa kan vara grävda eller djupborrade. Förr stensattes grävda brunnar och sådana finns ännu kvar vid bland annat gamla torpstugor som blivit sommarnöjen. Numera kopplas cementrör på varandra ner till det djup i den grävda brunnen där vatten rinner till och kan lagras.
Grävda brunnar får sitt vatten från källådror eller i avrinning från sjöar eller vattendrag under markytan. Grävda brunnar bör rensas regelbundet. Hur ofta man ska göra det beror på vattenomsättningen. Borrade brunnar försörjs från grundvattentäkter.
Olika pumpar
Med en konventionell brunn och med en inte alltför stor nivåskillnad mellan vatten och pump, kan pumpen placeras i anslutning till tappstället, till exempel i köket.
Man måste hålla reda på tre mått. Bokstaven H = uppfordringshöjden, som också är summan av S = sughöjden och T -tryckhöjden.
Även om det dröjde länge innan vi slutade hinka upp vatten är pumpen som sådan en urgammal uppfinning. Snäckpumpen till exempel uppfanns av Arkimedes redan för över 2000 år sedan.
Numera skiljer man mellan förträngningspumpar och roto-dynamiska pumpar. Den förra typen arbetar med kolvventiler eller kugghjul och den senare med roterande skovel eller pumphjul som slungar vattnet ut i ett pumphus.
En hydrofor
En vanlig utrustning är hydroforen som är både tryckkärl och vattenreservoar i ett. Hydroforer finns i olika storlekar. En normal storlek rymmer 200 – 300 liter. Den har då en kapacitet på cirka tusen liter per timme och kan betjäna två tappställen. Hydroforen bör placeras i närheten av pumpen, till exempel i källaren eller i ett särskilt pumphus. Om pumphuset står över eller under markytan spelar ingen roll – bara utrymmet är frostfritt.
Avloppssystem
Kan du inte koppla ditt avlopp till ett kommunalt eller föreningsägt system måste du själv ordna den detaljen. Avloppsfrågan kan lösas på flera sätt, men du måste rådgöra med kommunförvaltningen och söka bygglov.
Om spillvattnet inte är något annat än disk och tvättvatten kan du låta det passera en slamavskiljare varifrån vattnet pumpas ut i ett så kallat resorptionssystem och till exempel kan användas för bevattning. En annan lösning är ett slutet system, som emellertid har ganska stora nackdelar med bland annat tömningsservice.
Ett större reningssystem är det så kallade duplikatsystemet där spillvatten och dagvatten leds bort i skilda rör. I ett sådant avloppssystem kan både en trekammarbrunn och infiltrationsanläggning ingå. Den vanligaste lösningen är en trekammarbrunn som leder avloppsvattnet från kammare till kammare och på varje ställe lämnar slam.
För ett normalhushåll bör trekammarbrunnen ha 1000 liters volym. Då behöver den i regel inte tömmas mer än en gång om året. För fritidshus är oftast en tömning vartannat eller vart tredje år tillräcklig.
Rinnande vatten även i fritidshuset
Ett enkelt sätt att ordna rinnande vatten även i fritidshuset är att skaffa en vattenautomat. Det är en helautomatisk pump för kallvatten som kan anslutas med stickpropp till enfas 220 V med jordat uttag. En vattenautomat behöver inte väga mer än något över 10 kg och inte vara större än att den får plats under en diskbänk.
Det finns vattenautomater med olika kapacitet och hur mycket vatten den förmår pumpa beror på den totala så kallade uppfordringshöjden. Uppfordringshöjden är densamma som sträckningen från brunnens vattennivå till pumpen, det vill säga vattenautomaten.
I regel kan denna inte överstiga 40 meter och sughöjden – den lodräta sträckningen från brunnsvattennivån till vattenautomaten – inte vara högre än 7 meter. Om till exempel ett tryckkärl rymmer 7 liter och uppfordringshöjden inte är större än 10 meter finns det automater som ger 30 liter vatten i minuten.
Eftersom en vanlig dusch kräver 15-20 liter i minuten och en vanlig tvättställskran cirka 10 liter är det en kapacitet som ett normalhushåll kan acceptera i ett fritidshus. Den är till och med så pass stor att den räcker till flera tappställen.
Du kan alltså få rinnande kranvatten vid diskbänken, över tvättstället, till duschen och kanske även till vattenklosetten.
Du kan använda vattenautomaten för att pumpa upp sjövatten – om du har tillgång till det och behöver stora vattenmängder för att till exempel vattna gräsmattan eller tvätta bilen.
Värt att veta
Vissa fritidsstugeområden har ordnat vattenförsörjningen med hjälp av en s k sommarvattenledning. Den består ofta av en plastledning som ligger en eller ett par decimeter under markytan. Eftersom den inte ligger på frostfritt djup måste ledningen tömmas inför vintern. Det är fullt möjligt att koppla en vattenautomat till en sommarvattenledning.
Viktigt!
Nya materialbestämmelser, regler, rekommendationer och arbetsmetoder uppdateras ständigt. Kontrollera därför alltid aktuella regler med gällande branschorganisation eller fackman inom VVS innan du utför något i ditt hem.
Relaterade artiklar
